Leaina

"Så blev det nyår i år också" som tanten i blommbutiken sa.

Ja, nytt år snart. Jag försöker se tillbaka på det gångna året...
För min del hade det verkligen sin beskärda del av både glädje och sorg
och jag hoppas att det kommande året ska bli ett enda lyckligt år,
men varför inte? Jag har ju allt man kan drömma om
Underbar familj, en pojkvän som älskar mig, egen lägnehet, en katt,
mina fantastiska vänner, ett jobb, hälsan i behåll. What's not to be greatful about?
2008 is the year. Studenten och vuxenlivet väntar.
Spänningen ligger redan i luften, snart tar vi steget ut,
till friheten.

Gott nytt år!

Jag har sånt sjukt flyt nuförtiden! Dock har allting sitt slut...men inte än!
Köpte ju ny mobil igår och fyndade en massa annat, men mobilen är dagens ämne.
Jag lyckades inte få alla inställningar att funka, tekniskt handikappad som jag är,
så jag gick in till byn och frågade någon i en tele service butik som jag hoppades kunna hjälpa
Efter ca en timme och ett misstag att ställa in min telefon till finska språket
så kom killen slutligen ut, knappade lite mer på datorn och berättade sedan att jag inte var registrerad.
Jag måste alltså registrera kortet. Aha.
Jag och brorsan går hem, jag ringer kundtjänst och får den hjälp jag behöver.
förövrigt så var tjejen jag pratade med så sjukt trevlig, sånt gillas!
istället för sura tanter som bara längtar efter pansionen.
Ja, mitt kort registerrades alltså och alla menyer började fungera som de skulle. Skönt.
När jag kollar saldot med ångest över att jag pratat länge och väl med henne och bara hade 40 kr
när jag ringde in så fick jag en väldigt trevlig överraskning. 200kr insatt för att jag registrerade mitt kort
och mitt samtal hade inte kostat ett öre, så vips, 240kr rik. Tack Telia!

Jag älskar när man bara har sånt flyt
och så fick jag 30 dagars supporter på apberget
bara för att jag är en sån nörd och redan uppfyllde alla förutom två
av deras krav på utmaningen, snabbt ordnat. Haha tack för det apan.

Nu ska jag ringa min Julia. Puss!

Center syd idag!

Äntligen hemma efter en heldag i shoppingcentret, får man väl säga.
Mitt huvud är på gränsen till att explodera men annars är det fint.
Hittade massa fint idag! Mycket bra grejer till älsklingen som snart fyller år! :)
Till mig själv blev det ny mobil eftersom min egen bestämde sig för att ge upp livslusten igår.
Sony Ericsson S500i, den där svarta som skiftar färg för dag och natt. Mums.
Dock blev jag som egentligen inte har några pengar att handla för 2000:- fattigare, hur gick det till?
Kom även över lite smink av bra kavlité på cubus av alla ställen.
Dom har också max factor och de andra märkena.
Min kusin kände en av de som jobbade där så hej personalrabatt till mig! ;)
Fick tag på en foundation, ett rouge, ett puder och en ögonskugga för ca 200kr
Det förtjänade jag, yes indeed.

Gjorde även ett riktigt kap på världens snyggaste kappa!
Helt sjukt. Jag gick runt och tittade i en affär som heter new yorker
och så får jag syn på den, den bara hänger där och bokstavligen ropar på mig.
Den är grå, den är snygg och hur skön som helst!
Jag gick iaf fram, kände lite på den, tittade. provade... och jag blev såld
Kollade prislappen 599:- satan... kollade prislappen på den jag nyss hade provat,
399:- men va?! kollar igen. Jo 399:-. Felmärkning
Men jag tar den och går till kassan och tjejen slår in den och tittar sedan upp och ler
och meddelar att jag får 100:- rabatt idag eftersom dom rear, jaha, vad menar du då? frågar jag
ja det blir 299:- då säger hon i kassan. Jag ler extremt stort tillbaka, betalar och skyndar mig därifrån.
Vilket flyt jag har ibland ^^ Tack New Yorker för er bristande uppmärksamhet på vart ni sätter prislapparna!

Sedan hade bästa mami köpt en tröja och ett linne till mig!? Tack underbara.
Den här dagen har varit den bästa på länge. Jag må vara fattig, men jag är lycklig!

som mamma sa när vi kom hem och jag slängde alla mina påsar på sängen

"Hur gick det här till? Hon som har minst pengar har shoppat mest!"

Jag sitter nere i källaren hos mormor och morfar i Skåne
Vädret är kallt och ruggigt, ingen snö.
Men här nere är det varmt och skönt, i källaren då!
Ljudet av gamla klockor som tickar i bakgrunden,
det står en byrå till vänster om mig full med fotografier
Jag blir nästan paranoid och det känns som om jag är iakttagen.
Det är foton på mamma som ung, hennes föräldrars bröllopp
mormorsmor osv, helt enkelt en rad generationer.
Där finns tom en bild av mig i färg, som ser lite malplacerad ut
bland resten av svartvita fotografier...

Jag har en inspirations källa,
hon är vacker, ärlig, omtänksam, ödmjuk och så mycket mer...
Jag älskar henne över allt annat, hon är min förebild
Utan henne vet jag inte vad jag skulle ta mig till!
Julia Nilsson heter den här underbara varelsen,
hon som ger mig inspiration till liv.




ett utdrag från låten "Round here" - Counting crows

Step out the front door like a ghost
Into the fog where no one notices
The contrast of white on white.


And in between the moon and you
Angels get a better view
Of the crumbling difference between wrong and right.


I walk in the air between the rain,
Through myself and back again.
Where? I don't know


Maria says she's dying.
Through the door, I hear her crying
Why? I don't know


Round here we always stand up straight
Round here something radiates

Fredag kväll det var första gången. Hjärtat i halsgropen när jag skulle iväg. Jag hade sakt till morsan i början av veckan att jag skulle sova över hos en kompis på fredag. Sa hejdå till morsan, kramade henne, smällde sedan igen ytterdörren bakom mig. Fick verkligen anstränga mig för att inte springa till bilen som stod och väntade på mig på parkeringen. En bil full med glada människor, festsugna människor. In mot staden bar det av

Nere vid älven var det sakt, där skulle vi träffa resten av gänget. Dom kom och vi fick våra grejer och så var festen igång. Alla skrattade och var glada, det var världens bästa stämning. Efter ett par burkar starkcider började jag känna mig rätt dimmig i huvudet. Första gången. jag borde ta det lugnt...äh vafan det är fest, kom igen! Öppnade ännu en 7,0a och raglade skrattandes iväg med några kompisar. Vi satt på kanten med benen dinglandes över kanten. Mörkt vatten där man kunde se hur ljuset från gatlyktorna speglade sig, vackert.

Plötsligt skrek någon till. Snuten var där. Satan! bort med grejorna fort. Fingrarna fumlade och kropen ville inte riktigt lyda. Någon drog mig upp på fötter och släppte sedan taget om min jacka. Jag fumlade till. Det sista jag minns är kylan. Den iskalla kylan när jag träffade det svarta vattnet. Allt var svart.

Jag såg allt som hände. Jag stod vid sidan av och tittade på. Starka armar som drog mig upp ur det kalla svarta vattnet. En polisman. En annan tillkallade ambulans, men jag förstod inte varför? var någon skadad? Jag mådde ju bra, jag hade bara fallit i vattnet och blivit blöt. Men det var ingen fara med mig nu. Ljudet från sirener skar igenom natten när ambulansen närmade sig. Människor flockades runtom ambulansen, jag kunde inte längre se vad som hände.

När jag slog upp ögonen igen så var allt jag såg vitt. Vita lakan, vitt täckte, vita väggar, vitt utanför fönstret. Det snöade! Jag log lite för mig själv. Jag ryckte till av en beröring. Vände hastigt på huvudet och såg morsan rakt i ögonen. Jag ryckte till vid åsynen av henne.Var den här kvinnan verkligen min mamma? Jag kände inte igen kvinnan som satt på stolen bredvid min säng och med fjäderlätta rörelser smekte min kind. Den här kvinnan såg grå och urholkad ut. Hennes hår var ruffsigt och hon hade inget smink. Hon såg så naken och sårbar ut. Hennes  kinder var våta, hon grät.

Plötsligt kom det in en man i rummet, helt klädd i vitt. Han had ett stetoskop runt halsen, en doktor. Han lade sin arm runt min mammas axlar och hon vände sitt huvud upp mot mannen. Hennes blick var så fylld av smärta när hon mötte hans och han uttalade orden "Jag beklagar sorgen, men det fanns inget mer vi kunde göra för er dotter..."  Det sista jag såg var när min mamma lutade sig över mig och slöt mina ögon. Det sista jag kände, var hur hon med fjäderlätta läppar kysste min panna . Och det sista jag hörde var hur hon viskade i mitt öra "Min älskade lilla dotter...vart gick allt så fel?"

för dåliga såpoperor tidigt på morgonen,
varma frallor, direkt från ugnen.
En soffa men en filt att krypa ned i & under
Tack gud.

Jag vet inte vad jag ska säga eller tycka längre...
Jag tolkade bloggen som något djupare än apberget,
där alla små fjortisar lägger ut sina texter och ångestladdade bilder
som visar hur dåligt de mår (jag har också varit en sån).
Bloggen för mig var en undanflykt,
något personligt där man skulle kunna dela sina djupare tankar
och känslor med likasinnade.

Nu används den som något allmängiltigt där fixerade
tjejer pratar solarium, smink, killar, sex osv.
Min fråga: Vad hände? var inte bloggen mer vettigt än så?
Eller är vi alla som bytt från apberget till att blogga
förväxta fjortisar?

Jag blir bara less. Finns det någon vettig
människa kvar där ute som har annat att prata om än
smink, kläder, bantingsmetoder, killar och sex,
snälla skriv några rader så att jag fortfarande vet att det finns
någon verklig människa på jorden kvar.

Alla idealfreaks skrämmer skiten ur mig.
Är jag helt ensam om att känna så?