Leaina

Svart, vitt, svart, vitt, vitt, svart, svart, vitt, svart.


2009 fick en förjävlig start. Att hoppas på en bra start
var tydligen för mycket begärt. Det är kaos i min hjärna
och mitt hjärta. Jag vill bara krypa in under täcket och gömma mig,
som när jag var liten. Men den här gången vill jag inte hoppa fram och
ropa bu. Inga fotsteg i rummet, ingen kommer för att se vart jag är.
Jag är ensam i mörkret, igen.


När allting känns som hopplöst så ger han mig ett tecken
och ja, det var ett tydligt tecken.


Du vet, inga ord behövs för att föra ett samtal mellan oss.