Leaina

Det tillverkas titt som tätt, maskinerna står aldrig stilla.
Alla har olika serienummer men det klär sig exakt likadant,
har skrämmande lika tankar. Känslorna är svåra att uttala sig om,
känner dom överhuvudtaget? vet dom ens vad känslor är?
De agerar väldigt lika, tar efter varandra, studerar, iaktar.
Ingen kan säga vilken den första dockan var,
den bara fanns där en dag och sedan blev de allt fler.

Jag har aldrig tyckt om att leka med dockor, inte ens när jag var liten.
Men dessa dockor var annorlunda, de tilltalade mig på ett djupare plan
så jag började leka med dockor, vid 17 års ålder.
Jag började må bättre, hitta en väg i livet, ett ljus och kanske tom en mening?
Men så hände något. Min favoritdocka försvann...
Den blev ersatt av en annan docka. En docka med kyla i ögonen
En docka jag inte kände igen och inte ville lära känna heller.
Den nya dockan skrämde mig.

Dom andra dockorna lades undan ett tag, jag fann ingen glädje i dem längre
Jag ville ha tillbaks min äldsta docka, min favoritdocka, men den var borta.
Jag förstod ingenting. Någon hade bestulit mig på det nästan bästa i mitt liv!
Någon hade stulit det som gav mig glädje och ersatt det med något grått och kallt.
Något som jag inte alls ville ha. Jag har börjat fundera, på att sluta leka med dockor helt,
i alla fall tills jag hittar min favoritdocka igen. För tills jag gör det,
är dockfabriken stängd.