Leaina

Idag var dagen för morfars begravning.
Jag hade aldrig varit på bågon begarvning tidigare.

När jag satte foten i kyrkan var det som om någon slog
ur mig all luft. Jag började gråta, försökte hålla koll på andningen,
vitgula prickar dansade i sidorna från ögonvrån,
själen gjorde uppror inuti mig. Till sist gick vi in i samlad trupp,
mormor, jag, mamma, lillebror och pappa.
Våra platser var på första bänkraden, närmast präst och kista.
Alla grät i tystnad medan orgeln började dåna.
Vackra toner som steg mot taket.

Sedan fick vi gå fram och ta ett sista avsked. Jag lade min röda ros
på kistan, kysste min frälsarkrans på gudspärlan och sade "jag älskar dig morfar"
sedan fanns det ingen hejd på tårarna. Allting blev verklighet.

Det var en otroligt vacker begravning, jag kommer alltid att minnas.
Som prästen sa: Detta är inte sista hållplats.
Jag kommer träffa min morfar igen, tills dess så lever han vidare i hjärtat och minnet.