Konsten att aldrig lära sig...
Somliga lär av sina misstag, men inte jag.
För mycket igen, full när man vaknar runt fyra,
något klarare men en aning onykter runt halv elva.
Vaknade dessutom i soffan med hälften av kläderna på?
Jag hade nog kul igår ändå.
Jag och Julia är bäst tillsammans. Hennes Erik kunde inte följe med igår,
jag tycker om honom jätte mycket men på något sätt känndes det som skönt också
att det blev bara jag och jullo, som förr, när det inte fanns ett bekymmer i världen.
Jag befinner mig i limbo just nu. mellan två världar varav jag inte vet till vilken
jag egentligen existerar. Allt är bara små luddiga moln och jag känner mig
konstig. Jag är inte mig själv helt enkelt. Ibland är det svårt att andas, lungorna trycks ihop.
Jag känner mig svimfärdig. Någon ropar på mig men rösten är långt borta,
jag vet inte längre vart eller vem jag är.
Jag lär mig aldrig.
