Isolde
Det var ett tag sedan nu.
Varför?
vet inte.
Jag har valt att isolera mig lite, skolan suger
men jag snittar ändå på VG i de flesta betyg.
En medelmåtta, det är precis vad jag är.
Jag klarar mig bättre än godkänt, men
når aldrig riktigt upp till mycket väl godkänd.
Bara väl godkänd. Det är vad jag är, en medelmåtta.
Jag blir arg när jag tittar tillbaka på mitt liv.
Mina drömmar, mina förhoppningar, mina mål.
Allt det känns så långt borta nu.
Istället super jag bort problemen, hamnar i fel sällskap
och tvingas leva med ångesten dagen efter
och resten av mitt liv. Saker som inte går att ta tillbaka,
som inte går att göra ogjorda.
Jag är bara en bricka i ett sjukt spel,
som en boll kastas jag omkring mellan spelarna.
Ingen talan, bara låta sig fångas upp av nästa.
Ger jag verkligen ett sånt intryck?
"Hej kom och ta mig"
Nej, det gör jag inte! och jag vill inte!
men ändå, varför blir det alltid så fel?
Helvete
