Röda läppar vita lögner
Fredag kväll det var första gången. Hjärtat i halsgropen när jag skulle iväg. Jag hade sakt till morsan i början av veckan att jag skulle sova över hos en kompis på fredag. Sa hejdå till morsan, kramade henne, smällde sedan igen ytterdörren bakom mig. Fick verkligen anstränga mig för att inte springa till bilen som stod och väntade på mig på parkeringen. En bil full med glada människor, festsugna människor. In mot staden bar det av
Nere vid älven var det sakt, där skulle vi träffa resten av gänget. Dom kom och vi fick våra grejer och så var festen igång. Alla skrattade och var glada, det var världens bästa stämning. Efter ett par burkar starkcider började jag känna mig rätt dimmig i huvudet. Första gången. jag borde ta det lugnt...äh vafan det är fest, kom igen! Öppnade ännu en 7,0a och raglade skrattandes iväg med några kompisar. Vi satt på kanten med benen dinglandes över kanten. Mörkt vatten där man kunde se hur ljuset från gatlyktorna speglade sig, vackert.
Plötsligt skrek någon till. Snuten var där. Satan! bort med grejorna fort. Fingrarna fumlade och kropen ville inte riktigt lyda. Någon drog mig upp på fötter och släppte sedan taget om min jacka. Jag fumlade till. Det sista jag minns är kylan. Den iskalla kylan när jag träffade det svarta vattnet. Allt var svart.
Jag såg allt som hände. Jag stod vid sidan av och tittade på. Starka armar som drog mig upp ur det kalla svarta vattnet. En polisman. En annan tillkallade ambulans, men jag förstod inte varför? var någon skadad? Jag mådde ju bra, jag hade bara fallit i vattnet och blivit blöt. Men det var ingen fara med mig nu. Ljudet från sirener skar igenom natten när ambulansen närmade sig. Människor flockades runtom ambulansen, jag kunde inte längre se vad som hände.
När jag slog upp ögonen igen så var allt jag såg vitt. Vita lakan, vitt täckte, vita väggar, vitt utanför fönstret. Det snöade! Jag log lite för mig själv. Jag ryckte till av en beröring. Vände hastigt på huvudet och såg morsan rakt i ögonen. Jag ryckte till vid åsynen av henne.Var den här kvinnan verkligen min mamma? Jag kände inte igen kvinnan som satt på stolen bredvid min säng och med fjäderlätta rörelser smekte min kind. Den här kvinnan såg grå och urholkad ut. Hennes hår var ruffsigt och hon hade inget smink. Hon såg så naken och sårbar ut. Hennes kinder var våta, hon grät.
Plötsligt kom det in en man i rummet, helt klädd i vitt. Han had ett stetoskop runt halsen, en doktor. Han lade sin arm runt min mammas axlar och hon vände sitt huvud upp mot mannen. Hennes blick var så fylld av smärta när hon mötte hans och han uttalade orden "Jag beklagar sorgen, men det fanns inget mer vi kunde göra för er dotter..." Det sista jag såg var när min mamma lutade sig över mig och slöt mina ögon. Det sista jag kände, var hur hon med fjäderlätta läppar kysste min panna . Och det sista jag hörde var hur hon viskade i mitt öra "Min älskade lilla dotter...vart gick allt så fel?"
Nere vid älven var det sakt, där skulle vi träffa resten av gänget. Dom kom och vi fick våra grejer och så var festen igång. Alla skrattade och var glada, det var världens bästa stämning. Efter ett par burkar starkcider började jag känna mig rätt dimmig i huvudet. Första gången. jag borde ta det lugnt...äh vafan det är fest, kom igen! Öppnade ännu en 7,0a och raglade skrattandes iväg med några kompisar. Vi satt på kanten med benen dinglandes över kanten. Mörkt vatten där man kunde se hur ljuset från gatlyktorna speglade sig, vackert.
Plötsligt skrek någon till. Snuten var där. Satan! bort med grejorna fort. Fingrarna fumlade och kropen ville inte riktigt lyda. Någon drog mig upp på fötter och släppte sedan taget om min jacka. Jag fumlade till. Det sista jag minns är kylan. Den iskalla kylan när jag träffade det svarta vattnet. Allt var svart.
Jag såg allt som hände. Jag stod vid sidan av och tittade på. Starka armar som drog mig upp ur det kalla svarta vattnet. En polisman. En annan tillkallade ambulans, men jag förstod inte varför? var någon skadad? Jag mådde ju bra, jag hade bara fallit i vattnet och blivit blöt. Men det var ingen fara med mig nu. Ljudet från sirener skar igenom natten när ambulansen närmade sig. Människor flockades runtom ambulansen, jag kunde inte längre se vad som hände.
När jag slog upp ögonen igen så var allt jag såg vitt. Vita lakan, vitt täckte, vita väggar, vitt utanför fönstret. Det snöade! Jag log lite för mig själv. Jag ryckte till av en beröring. Vände hastigt på huvudet och såg morsan rakt i ögonen. Jag ryckte till vid åsynen av henne.Var den här kvinnan verkligen min mamma? Jag kände inte igen kvinnan som satt på stolen bredvid min säng och med fjäderlätta rörelser smekte min kind. Den här kvinnan såg grå och urholkad ut. Hennes hår var ruffsigt och hon hade inget smink. Hon såg så naken och sårbar ut. Hennes kinder var våta, hon grät.
Plötsligt kom det in en man i rummet, helt klädd i vitt. Han had ett stetoskop runt halsen, en doktor. Han lade sin arm runt min mammas axlar och hon vände sitt huvud upp mot mannen. Hennes blick var så fylld av smärta när hon mötte hans och han uttalade orden "Jag beklagar sorgen, men det fanns inget mer vi kunde göra för er dotter..." Det sista jag såg var när min mamma lutade sig över mig och slöt mina ögon. Det sista jag kände, var hur hon med fjäderlätta läppar kysste min panna . Och det sista jag hörde var hur hon viskade i mitt öra "Min älskade lilla dotter...vart gick allt så fel?"
Sedan blev allting svart, för gott.
Kommentarer
Trackback
